Trädgårdskonst eller vulgär smaklöshet? Åsikterna kring tapetgrupper har varierat genom åren. Under barocken anlades ”broderiparterrer” i slottsträdgårdar runt om Europa. Det var hårt tuktade buxbomshäckar som bildade avancerade, strikta mönster. På 1800-talet började trädgårdsarkitekter tillföra nya växter och framförallt färg till den stilen.
Det engelska trädgårdsidealet förespråkade mjuka, naturliga linjer och planteringar. Med tapetgrupper tillkom en kontrast – geometriskt och kontrollerat. När de nya idéerna väl slagit igenom visste kreativiteten inga gränser! Varje park av rang skulle ha sina egna tapetgrupper. Och varje stads- och förortsträdgård sina kopior. Till slut gick det inflation i överdådet och kritiker ifrågasatte om det verkligen var i enlighet med god smak med så pråliga planteringar. Men modet höll i sig och förtjusade människor som inte kunde få nog av trädgårdsmästarnas skickliga hantverk.
Trädgårdsföreningen i Göteborg blev en av de parker där tapetgrupper kom att höra till de stora attraktionerna. Från ca 1860-talet och fram till 1920-talet pryddes parken av många fina tapetgrupper. Nu har de återuppstått i modern tappning då svenska och internationella formgivare har fått göra egna tolkningar.